Idag blir puckot här hemma, alltså Stellan hela 5 år!

 

När jag fick honom för ca 3 år sen fans det ingen livsglädje i honom över huvud taget, han satt för det mesta inne i ett hörn i buren och var typ bara skinn och ben. 

Så de först veckorna höll jag på väldigt mycket med honom för att han skulle börja lita på mig, och jag satt mycket i hagen med honom, första gången tog han knappt något steg, men ju mer han fick vara ute desto mer började han att utforska och göra glädjeskutt. Man såg att livsglädjen sakta men säkert kom tillbaka.

 

Efter ca 2-3 månader när han fått äta upp sig och börjar bygga lite muskler, tack vara långa promenader i sele, så började vi hoppa lite smått. Det visade sig att han tycket det var väldigt roligt och sprang mot alla hinder han såg. Höll man emot så att han inte kunde springa fram och hoppa blev han "galen" och nästan lite frustrerad, far att han inte fick som han ville.

 

Idag är han en galen liten kanin som verkligen lever livet till fullo. Han är väldigt uppmärksamhetssökande och älskar att sitta och kela, dock kan han vara lite för snuskig för att få sitta i famnen... Men han är sjukt snäll och skulle aldrig göra en fluga förnär. Vi håller på och kämpar med våra sista pinnar till svår i både rak och krok (en kvar i varje), de går sådär men de kommer nog någon dag!

 

För mig betyder Stellan väldigt mycket, varför vet jag inte riktigt men det är något speciellt med honom? Han är så glad och positiv till allt och sjukt rolig att hoppa med hur det än går.